Efter tjejmilen igår tog jag tåget till Skövde där jag åkte vidare ut till Moholm och min fina Jessica. Hon och hennes Daniel har köpt hus nyligen och invigde med en smaskig kräftskiva så vem är jag att missa de då?!

Riktigt gott var det och trevligt värre. Massa härliga människor och superkul att se hur de bor :) Kom hem vid ett tiden inatt, somnade la kring två tiden. Så valde att sova lite längre idag än att kliva upp kl åtta ;b kaffe och frukost i magen innan jag taggade för löpning vid tolv tiden. Skulle utmana mig själv med att ta lite nya vägar bara för att lära mig hitta mer häromkring. samt få in lite mer backträning inför Lidingö tänkte jag.

Sprang och sprang och sprang, kändes ändå helt okej i kroppen. Det flöt på bra och backarna fungerade också riktigt fint. Solen glassade men jag njöd av naturen omkring mig. Sprang lite fel en gång, då i en skön nedförsbacke så det var bara att vända, tänka positivt att all backträning är bra och nöta uppåt igen. Sedan kom jag på rätt köl igen.

Tog ett litet extra varv inne i stan innan jag kom hem. 26 km knåpade jag ihop och det var helt perfekt idag. Kroppen svara så skönt på all löpning och jag kan inte låta bli att längta till nästa pass. Alla tjatar om tider hela tiden "hur snabbt sprang du?" "hur snabbt kan du springa de och de på?" osv. Varför inte ta löpningen för det de är - ren och skär njutning. En livsstil, när man kommit dit kan man ofta njuta bara av att springa istället för att hela tiden jaga tider. Många gånger kan det också vara de som sätter käppar i hjulet på folk. De förbättrar sig, kommer till en platå och tröttnar. Och att då istället för att lämna klockan hemma och bege sig ut och känna njutningen i solen, den sköna brisen, omgivningen och endorfinerna så väljer många att söka andra träningsalternativ. Jag väljer det första då istället, det ger mig mycket mer :)

Efter rundan satt det ruskigt gott med Gainomax Päron (smakade som piggelin mjölk), de delade ut dem igår efter tjejmilen men jag tog med min hem istället och de satt som ett smäck idag ;D

Tjemilen 2013 är avklarad. Hundra gånger bättre väder än ifjol. Hundra gånger härligare upplevelse. Hundra gånger mer avslappnat.

Jag mötte upp Maria och co efter att ha sovit till nio, ätit hotellfrukost x två nästan (så supergott, belgiska våfflor liksom!). Vi knatade och lämnade in min väska. Stod i solen på den enorma gräsplättet på Gärdet i väntan på att vi skulle gå in till vår startgrupp. Poff sa de så stod Anders Szalkai framför oss med en kamera man och ville göra en liten intervju för Tjejmilens webbsida sa han. Så han frågade lite inför loppet och taktik och så. Tackade efter att vi fått gett ett vinnarvrål och så kunde vi gå in till våran startgrupp.

Peppade till tusen stod vi där, glada bland alla andra tusentals brudar. Startskottet gick och vi begav oss. Det flöt på rätt bra, km rullade på och rätt var det var hade vi sprungit 5 km utan större problem. Vi pratade och kollade på alla andra glada brudar och vädret var verkligen toppen. Ifjol vräkte ju regnet ned, i år glassade solen. den stekte lite väl för många fick bryta och det är väldigt tråkigt. Jag påpekade därför ofta för Maria när vi kom vid vätskan att hon skulle dricka så inget sådant inträffade. Eftersom jag för första gången på tjejmilen verkligen sprang för glädjen och gemenskapens skull så kändes det lätt, plättlätt verkligen. Det märktes att alla mina distanspass detta år satt spår och när vi närmade oss 8-9 km så var jag egentligen bara halvvägs in i passet enligt kroppen. Så den kändes pigg och fräsh hela vägen. Vi kom upp för sista sega uppförsbacken och sedan var det bara att rulla in i mål, det var Marias första tjejmil och hon gjorde det riktigt grymt! 57 min tog det så vi kan putsa på detta nästa år. Men jag är så glad över allt, fulla av endorfiner var vi när vi fick våra medaljer och strålade i kapp med solen.

Gick och duschade sedan skulle vi kolla och vänta på att Sara (Marias kompis) också kom i mål. Precis när vi ställde oss till rätta där det var ca 200 m till mål så ser jag Susanne komma svichande förbi mot målet. Hon såg pigg och stabil ut. (Kan ju meddela att hon fixade sin målsättning inför årets lopp - grymt jobbat! ;) )

När vi står där blir vi så taggade så vi börjar vråla och heja på alla underbara tjejer som springer förbi. Publiken i övrigt stod som döda kreatur (liten överdrift men det var absolut inga direkta hejarrop som var utan de tittade mest på löparna). Så vi stod där, vrålade och hejade på som aldrig förr. Alla som sprang/gick förbi var stjärnor, de ägde dagen, de ägde loppet och de var snart i mål. Sådant måste uppmärksammas och påhejas! Rätt var det var så stod tv4s reporter och kameraman framför oss och filmade, efter en liten stund bad de om våran uppmärksamhet och intervjuade oss i frågan om våra hejarrop. Vi påpekade att brudarna har gjort ett grymt jobb hela vägen och nu ville vi hjälpa dem med lite hejarrop sista biten in i mål.

Efter detta tittade jag och Maria på varandra och mest skakade på huvudet, två gånger på en dag? Vad är detta, vad utstrålar vi egentligen? haha.

Så här sitter jag nu, i väntan på tv4s 30 mins sändning från tjejmilen igår. Ni kollar väl på de två rödhåriga brudarna? ;)