God morgon!

Ska ta mig tid till att skriva om ett långt inlägg jag skrev igår men som blev bortkastat då bloggplatsen fick för sig att jag var utloggad när jag väl publicerade det - kuul!

Alla fall, det jag tänkte ta upp är detta med hur viktigt det är att tänka tillbaka på vilka framsteg man gjort, vilken riktning man tagit. Även när det gäller träningen, inte bara livet, jobbet, det sociala eller kärleken liksom utan träningen. Jag kom igår att tänka på hur stor skillnad det är från när jag började löpträna våren 2010. Då mitt stora mål var att kunna springa de 5 km som vårruset bestod av. Jag kämpade och slet för att komma upp i detta. Sedan när jag lyckades insåg jag även att jag faktiskt var fast i "drogen" som löpningen blivit för mig. (det är dock en myycket bra drog!)

Så jag fortsatte ju nöta och sätta mål. Fortsatte öka i distans. Jag minns när jag för första gången sprang 21 km. Hur jag efteråt när jag kommit hem, sjönk ned på köksgolvet, helt tom i huvudet, inga tankar alls. Där satt jag i säkert en halvtimme utan att tänka något. Kommer knappt ihåg det mer än som ett töcken. Och när vi sedan efteråt skulle bestämma vad vi skulle äta för mat säger jag "Vi tar något med mycket energi, för jag har sprungit 21 km och behöver energi!". Vilket jag gjort då, där och då behövde jag ju de eftersom kroppen var ovan. Jag fortsatte att springa 21 km någon gång då och då, men inför dessa pass förberedde jag mig mentalt ungefär en vecka innan och började preppa extra med vatten och mat några dagar innan liksom.

När jag löptränat ett år så skulle jag delta i min första halvmara, Gävle halvmaraton jag fått av min dåvarande kille i present. Inför detta var jag mycket nervös, drack massa vatten, åt extra. Googlade runt på vilken frukost som borde intas för att fixa 21 km osv. Då kom jag fram till att pannkaka - det var den magiska frukosten folk skrev om. Den som fungerade i ur och skur! Så jag stekte i ordning de och käkade på tävlingmorgonen. Drack även mängder av vatten vilket gjorde att jag fick springa och kissa stup i ett, lika strax innan start fick jag tokkissa. dock hade jag ju övervätskat mig med vatten, alltså knappt något salt kvar vilket gjorde att jag fick frossa, yrsel och då efter knappt ett varv (10,5 km). Därav bestämde jag mig för att bryta efter första varvet. Jag var väldigt besviken och ledsen på mig själv, men det var min första tävling på den distansen. Jag visste inte hur kroppen fungerade. Ni kan läsa om det här och här. 

Idag när jag löptränar så gör jag ju det gärna på längre distanser, och inför äter jag helst bara frukost då jag känner att jag har minst i magen, men ändå bäst energi. Inte som då när jag tokåt en massa för att orka rundan. Lika så dricker jag som vanligt inför rundorna, kanske något extra glas vatten om jag inte har med mig vätska när jag springer liksom. Det är så kul vilken skillnad det där, när jag idag ser fram emot och längtar efter längre pass. Inte preppar flera dagar innan utan samma dag med kanske lite extra kolhydrater. Jag börjar lära mig min kropp på dessa pass och det är det som jag menar med att se vilka framsteg man gjort. Mycket viktigt!

Lika så om någon hade frågat mig för ett drygt år sedan "Bella, kan du tänka dig något ultralopp kanske?!" Så hade jag bara skrattat åt denna personen och skakat misstroget på huvudet. Ultralopp liksom, vad är de? jag med min kära mil på asfalt behöver väl inte springa längre? Sedan kom ju Ida med sin galna idé om Tomtetåget hon så gärna ville att vi skulle springa. Sagt och gjort, Tomtetåget (där vi missade starten) blev en underbar resa på 36 km av glädje och iver! Sedan triggade hon mig vidare, till nya vyer - "6 timmars, Bella!" sa hon och jag följde med som i en dröm. Jag menar, 6 timmar, det är sjuuuukt långt! Så vi tänkte att vi sätter ett bra och lämpligt mål, distansrekord på maraton! För Jag hade bara tidigare sprungit jubileums där jag valde den kortare så hamnade på 40 km och Idas låg på 36 efter tomtetåget. Så vi körde på som ni vet, och vilket lopp det blev! dryga 5 mil båda två och endorfinerna sprutade. Där och då tror jag något började gro inom mig. Ultralöpning, detta med att springa långt och länge, det var nog mer min grej! Så under det senaste året har jag fått ihop en hel del längre lopp - Tomtetåget 36 km, 6 timmars Skövde 51,4 km, Stockholms marathon 42 km, 6 timmars Råda 52,4, Sommartåget 45 km, 12 timmars 97,4 km samt Lidingöloppet 30 km. och på detta en hel massa sköna långpass.

Att jag idag går ut med tanken "Idag ska njutas, massor!" istället för tidspress gör också en hel del. För det är de jag vill ha ut av min löpning, njutning och glädje. Och det är de jag får :)

Så det jag egentligen vill ha ut av detta är - fundera över hur du har förändrat och förbättrat din träning. Vad den ger till dig. För det är ett framsteg för varje genomfört träningspass. Klura på detta och se hur bra du är för varje sak du genomför trots den motvilja som ibland kan komma och att du faktiskt gör detta för din skull, för dig. <3

Puss!