sedär ja, idag plågade jag kroppen och psyket för att det var precis vad de var värt!

Det blev 20,5 km, plågsamma, tunga, sega, smärtsamma, glada, underbara och leende. Vid flera gånger tänkte jag "jag kan ta kortaste vägen hem eller svänga här" har man redan tänkt den tanken så är halva valet gjort. Det är bara att fortsätta, nöta, kämpa.

För jag och min kropp, vi är inte dem som ger upp, vi är inte dem som när det känns tungt och omöjligt börjar gå eller tar en kortare väg hem. Nej, då fortsätter vi, leende, hejandes på andra motionärer och bilister samt tar den där omvägen hem istället. För det är så man utvecklas, så man blir bättre på de man utövar. Inte genom att ta genvägar, utan välja omvägar!

Att solen sken och jag tydligen snittade nästan minuten snabbare per km än jag trodde gjorde ju inte känslan sämre när man kom hem. Fortsätt le, och världen kommer le tillbaka!

Detta kan bli brutalt öppet och folk kommer garanterat tycka massa skit. Men så, gör det då! Detta är hur det är och jag är tyvärr inte ensam om det...

Sitter här, sockerbakis igen. Efter att ha haft en hetskväll igår, jag försöker verkligen. Tro mig! Sitter flera timmar och kämpar mentalt men det slutar ändå med att jag går och köper massa skit, som jag slänger i mig i en handvändning. Jag mår illa efteråt och ångrar mig otroligt, men samtidigt njuter jag på ett sjukt sätt. Vaknar dagen efter med den där "aldrig igen" känslan för att den ganska snart illamåendet gått över ska gå över till det där suget man ständigt går omkring med.

Nästan alla dygnets tankar kretsar kring detta, socker. På sistone har det blivit värre. Som en kompis uttryckte det igår, det är liksom inget vanligt sug. Det är mer som ett heroinmissbruk. Man smyger iväg för att köpa dagens andra godisomgång, byter butiker för att de inte ska känna igen en och sådär.

Men så, när jag låg där i sängen igår, kände mig sådär grymt äcklig som man gör efter en vecka, nej två veckor typ med konstant sockerintag, tänkte jag för mig själv. Något sätt måste det ju finnas för mig att sluta. Andra folk kan ju sluta med droger så varför kan inte jag?! Därför tänkte jag härmed skriva under ett avtal med mig själv (och er).

Jag, Isabella, ska härmed säga NEJ till socker varje dag i minst en månads tid. Jag ska be andra i min omgivning om hjälp, jag ska berätta för dem om min reaktion på socker och be dem att inte erbjuda mig socker. Jag ska mentalt jobba med detta dagligen samtidigt som jag mentalt ska jobba med min självkänsla. Jag ska INTE hinna massa ersättningsprodukter för socker. 

Jag ska fokusera framåt, se varje framsteg som framsteg. Ska kämpa mer med mig själv och glädjas åt de små sakerna i livet. Jag ska må bra i mig själv.

Det är 12 dagar till 6 timmars, jag ska göra det bästa utifrån mig idag där och då. Inga krav, inga måsten. Framförallt ska jag fixa det utan massa socker! 

Jag har sista vägningen inför 6 timmars nästa onsdag, då ska jag vara nöjd när jag kliver upp på vågen. Idag tar jag ett aktivit beslut, det är för mig själv, för min egen skull jag gör detta. Inte för någon annan. Jag vill må bra i mig själv. Thats it!

Ska även testa de där med tonfisk som alla pratar om.. vad skulle ni laga samman med tonfisken? och snälla, HUR får ni bort doften?! det stinker ju så fruktansvärt äckligt!!

Känner mig taggad, ska skriva inköpslista och ta tag i detta så fort lönen kommer imorgon. Samt ska jag ta tag i lägenheten. Se till att upp dessa gardinstänger och väggarna och sådär. Har man något att pyssla med kanske det går lättare i övrigt också tänker jag :)

Är ni med mig? Nu kör vi. "Detta är första dagen på resten av ditt liv" you know ;)

Puss!