Direktlänk till inlägg 24 februari 2014
sedär ja, idag plågade jag kroppen och psyket för att det var precis vad de var värt!
Det blev 20,5 km, plågsamma, tunga, sega, smärtsamma, glada, underbara och leende. Vid flera gånger tänkte jag "jag kan ta kortaste vägen hem eller svänga här" har man redan tänkt den tanken så är halva valet gjort. Det är bara att fortsätta, nöta, kämpa.
För jag och min kropp, vi är inte dem som ger upp, vi är inte dem som när det känns tungt och omöjligt börjar gå eller tar en kortare väg hem. Nej, då fortsätter vi, leende, hejandes på andra motionärer och bilister samt tar den där omvägen hem istället. För det är så man utvecklas, så man blir bättre på de man utövar. Inte genom att ta genvägar, utan välja omvägar!
Att solen sken och jag tydligen snittade nästan minuten snabbare per km än jag trodde gjorde ju inte känslan sämre när man kom hem. Fortsätt le, och världen kommer le tillbaka!