Här sitter jag med ett fånigt leende på läpparna. Ett sånt där leende man har när man är nykär. Fast jag inte är nykär. Förutom i löpningen kanske...? Jag har ju haft världens bästa helg måste jag säga! Kan man vara kär fast ändå inte?

Vi spolar tillbaka, igår skulle jag och Torill ut på ett pass i blåsten som jag skrev. Vi sprätte iväg som små kaniner, valde en runda som innebar en sväng i skogen där vi klättrade och klättrade rätt upp för berget, så då bytte vi skepnad till bergsgetter istället för kaniner, innan vi sedan bytte tillbaka till de smidiga igen. (Erkänn, ni ser framför er hur vi skuttra fram lätt och lekande i en 90 graders lutning? snudd på alltså ;) ) Sedan att det var storm, riktigt blåsigt verkligen bitvis låtsades vi inte om. Såna saker om att vi ibland fick sådan motvind att vi nästan stod stilla, det är sånt som bygger pannbenet som löpare, sånt som gör att man får ta i lite extra och le lite till och intala sig "jag gillar detta, vinden är min vän". Till slut kom vi alla fall fram och hem, 20 km rikare för mig, 25 km blev de la i slutet för Torill.

Sedan hade jag en såndär dag, som man tyvärr har allt för sällan, då man känner att "damn, I'm good" drog på mig hängselshortsen till jobbet och gled runt där. Njöt till tusen av livet och var bara jätteglad. Folk frågade om jag skulle ut och slira senare, men icke! Jag hade ju bokat dejt med min finafina Matilda!

Så när jag slutade jobbet mötte hon upp mig, vi knatade på willys och handlade gomat, skrattade och bara njöt. Sedan knäppte vi igång Johan Glans World Tourn, och jisses vad vi skrattade! Låg dubbelvikta och kved. Fick ont i magen av allt skratt och somnade med ett leende på läpparna igårkväll. Vem behöver kille när man har underbara människor i sin omgivning som ger en allt och lite till?!

Idag klev jag upp kl 7 för jag hade återigen bokat löpdejt med finaste underbara Torill, och vilken dejt vi hade! Hon fråga igår "är du redo för 30-33 km då?" shooot sa jag. eftersom de vaknades riktigt långpass passade jag på att tagga till med gröt extra allt! Lite extra kvarg + riven kokos och lite torkade blåbär i. Precis vad jag och min kropp behövde. nomnom!

Solen sken när vi begav oss och det var inte ens i närheten av samma vindstyrka som igår. Vi skrattade, skuttade, log och bara njöt helavägen till stenstorp och tillbaka. Trötta ben ska medges, hade ju trots allt sprungit en hel del under veckan som var redan, 69 km tror jag. Men vad gör det, solen gav energi, vi mötte glada människor längst vägen. och omgivningen!! Vilken omgivning vi sprang genom, det var skog, öppna fält och alldeles underbart. Som taget ur film.

Väl hemma kunde jag glatt överraskad, stanna klockan på 35,5 km.

Och jag var ändå relativt pigg i benen fortfarade! De hade kunnat ta mig längre om det behövts så att säga. Jag älskar mina ben, trots att de ser ut som stockar och att jag inte har en såndär smal välsvarvad kropp så fortsätter den dock prestera gång på gång. Vad skulle jag göra utan den?! Nä precis. Nu sitter jag här i min supermysiga onepice och bara vrålnjuter av känslan i kroppen och leendet tänker inte lämna mina läppar. För idag är en bra dag igen, och det tänker jag hålla fast vid!

Puss