God kväll!

Denna dag har spenderats i lathetens tecken känns de som.. I måndags sprangs det två mil ut till mammas jobb. När jag var framme hade jag fått två sms från två olika personer med ungefär samma budskap. Ena skrev "Du ska inte ha mindre kläder på dig när du springer? ;)" andra skrev "Fint löpsteg där!" båda hade sett mig vid ungefär samma tidpunkt. Regnet öste ned och jag sprang i tshirt och shorts. Så de så!

Dessa två mil flög jag fram och när jag var framme hade jag kunnat vända och springa tillbaka samma väg nästan. Helt underbar känsla som jag strävat efter sedan jag fick min skada där i början av september. Som jag saknat den!

Igår tog jag en kortare runda på 7 km, ungefär samma sköna känsla i steget återigen men kände mig ändå lite sliten efter den längre rundan liksom. Därefter jobbade jag kväll och natt.

Klev av kl 6 imorse så knatade jag hem och sov ett par timmar innan jag klev upp vid nio. Helt groggy i skallen men ändå rätt okej. Slappade hemma, tog en sväng på stan och kikade runt lite innan jag knatade hem igen.

Iväg till gymmet vid fyra-snåret för att köra lite rygg med min livvakt innan det var dags för ett spinningpass. Jag har inte spinnat på sisådär ett halvår kanske, så var lite nervös. Hårdrocksspinning dessutom.

Det började lite lugnt och fint (så lungt hårdrock nu kan vara) innan vi började klättra.. och klättra och klättra. någonstans där började jag försöka andas mest och överleva.

Så blev de tyst en sväng och jag tänkte "yes, hon glömde bort de två extra växlarna hon pratade om" HA, tji fick jag. Då säger hon leende "Inte slut än, på med en växel till!" trodde jag skulle kliva av och kasta cykeln på na nästan. Men bara tanken var jobbig så jag gjorde som hon sa..

När man sitter där på cykeln kommer man liksom in i något trans efter ett tag, kan inte tänka egna tankar utan följer vara instruktionerna. Säger instruktören "Öka, du kan detta. Bara du bestämmer dig, håll i hela vägen!" så gör man de fastän benen bränner, andningen upphör och hjärtat samt huvudet går ut ur salen liksom...

Efteråt släpade jag mig ut till omklädningsrummet där jag hörde bakom mig från en kollega "Där går en mycket trött kvinna ser jag :D" jag mumlade till svar "det är en mycket trött kvinna som gnuggat sadel en timme. jag vill spy" då skrattade han åt mig bara. Tänkte gå tillbaka och hämta cykeln och kasta den på honom också..

Sedan gick jag hem, det var en liiiten upphöjnad i asfalten som jag höll på att snubbla på, jag kunde knappt se rakt och tanken på mat gjorde mig mer illamående. Jag tänker lite att de är nog bra med dessa urladdningar eftersom jag är ganska lat av mig annars. Så de kör vi en slappkväll på bara för att vi kan.

Puss!