Vissa dagar vaknar man bara upp med en brutal insikt, idag var en sån dag. En dag jag vaknade upp med så galet dåligt samvete. Vaknade upp med en känsla som ett slag i ansiktet om vilken dueschess jag varit den senaste tiden mot en människa som jag älskar och inte alls förtjänar att hamna i kläm för en stress och press som jag känt länge men som nu kommit ut på henne. 

En såndär känsla då man bara vill gå och knacka på dörren, öppna och krypa ned i sängen, krama människan och berätta för henne hur fakkin bra hon är och hur mycket jag ångrar mitt bittra beteende. Och oavsett vad och hur, kommer hon alltid vara den människa jag vill berätta allt för. "She's my person" och det tänker jag se till att hon fortsätter vara. Ta tillvara på att ha en sån fin människa i mitt liv och sluta stöta ifrån när jag kanske behöver henne som mest?

Jag ska börjar springa mer, sluta tänka, börja fokusera och njuta. Om en dryg vecka börjar ett nytt kapitel och då tror jag vi kan börja hitta tillbaka. För varandras och bådas skull. Jag ska bli bättre på att lyssna och börja finnas där igen. Like old days <3