Nu tänker jag blotta mig mer än vanligt. Har gjort de tidigare någon gång och de känns skönt att skriva av sig. 

Usch för kvällar, kvällar som dessa!

Kvällar när skuggan kryper sig inpå, omsluter en helt och man inte vet vart man ska ta vägen. Ut kan jag inte, för de är sent. Vad ska jag göra ute nu? Det är iofs Matfestivalen och hela Skövde kryllar av människor. Men de är inte till dem jag vill. Jag vill vara med någon som jag kan andas med, där jag slipper anstränga mig, slipper fundera, slipper vara ensam. Slipper allt sånt där!

Den brutala sanningen är att jag vet men ändå inte när de är pågång. Som ikväll när jag gick hem från jobbet, gick genom staden som var översvämmad av glada människor. Överallt fanns de människor, jag blev rädd. Kröp ihop, in på willys. köpte för tacos, sprang förbi alla hyllor med godis och sånt för jag kände att nej, ikväll är inte rätt kväll. Jag kommer inte kunna hantera de.

Kom hem till min tomma lägenhet, gjorde tacos och åt. Efteråt fick jag ett hål i mig kändes det som. Det är som om något äter en inifrån.Och då frågar Ida "hur känner du, vad tänker du?" Jag känner mig bara så otroligt ensam, vet inte varför. Det bara är som om något fattas verkligen, det är en bit som sitter snett eller hur man nu väljer att se de. Vad jag tänker på är att jag blir arg på alla människor som ständigt påpekar för mig vilken underbar människa jag är, hur fin/söt/bra jag är, att jag har en underbar personlighet osv. Att jag inte borde ha några problem att finna någon, att de inte förstår hur någon som jag kan vara singel. "Det kommer när du minst anar de" säger de. Jajo visst så är de kanske. Men så ska man gång på gång få hjärtat sönder, nedtrampat och förstört. Jag undrar när hjärtat blir så härdat att de slutar slå extra för folk som inte bryr sig nämnvärt, jag undrar när jag ska lära mig att skilja på äkta och oäkta. Jag undrar vad som är vitsen med allt, varför någon ska behöva gå runt och ständigt le, vara glad och positiv. Men sen inte kunna vara glad och positiv för sin egen skull?

Mamma säger att jag behöver öva på detta med att ta de lugnt, inte ständigt vara på språng. Men det är ju när jag "övar" på detta som kvällarna kommer. Imorse kändes allt bra, jag var taggad och glad. Dansade runt och sjöng. Solen lös och jag la ut denna bild på instagram med min fredagskänsla

Just nu känner jag att jag mest vill spola fram livet 43 dagar, SNABBT. för om 43 dagar ska jag och Ida iväg, och SOM jag längtar. Vi två en vecka någonstans i världen. Jag skiter egentligen vart, bara jag får komma från allt och alla ett tag. Även om jag älskar Skövde, folket här, mitt jobb och så. Jag vill inte flytta, jag vill bara bli hel. Känna mig hel. 

Vissa dagar är det just för resan jag kliver upp, för att få tiden att gå. Dagarna att rulla på. och tro mig, nedräkningen finns där. dag som natt, när jag är ledsen tänker jag på den, när jag är godissugen, glad, sprallig, borttappad så tänker jag på att jag snart, snart ska få komma iväg med en av de få i världen som känner mig bättre än jag själv. 

Nu ska jag ta och krypa ned i sängen, läsa min bok, hoppas på att vakna upp med solen på min sida och ha en underbar löprunda imorgon. För det, de känner jag att jag bannemig är värd efter alla känslosväningar jag haft på sistone!