När jag och mamma var och sprang i onsdags så pratade vi mycket. De blir liksom så, vi har ju ändå 3 h framför oss att spendera tillsammans så då går samtalsämnen hit och dit.

Så kom vi in och prata om detta med in vs utsidan på en människa. Känslan och så. Vi pratade om att de viktigaste är egentligen hur man känner sig. Hur jag ser mig själv.
Och visst är de så, men så konstatera vi ju också att de är ganska lätt för dem med förhållande/gifta att säga.
För oss stackare på singelmarknaden är de inte lika självklart detta med att insidan är viktigast. För fram till de att den andra personen fastnat för insidan slåss man ändock med alla andra om uppmärksamhet utseendemässigt. Man behöver ha ett bra yttre för att komma vidare till nästa del så att säga.

Då frågar mamma (för vi tog upp just detta med vikten i huvudsak) "Men vill du verkligen ha en kille som vill ha ett ex antal Bella i kg? Eller dig som person? För tänk om du skulle gå ned tio kg så skulle du ju aldrig vågs gå upp dessa igen i så fall?"

Hon har ju helt rätt egentligen! Och det är detta jag dagligen kör en fight inombords med. All hets om hur smala och välsvarvade tjejer ska vara numera. Att ett sött ansikte inte längre räcker. Fast jag gång på gång får höra detta "du är så söt. Har sån fin personlighet osv" så räcker liksom inte de. Man ska ha allt numera, alla fall enligt dagens syn i media. Och detta leder ju till stress. För vem stressar man och varför? Varför duger inte jag som jag är idag?

Jag ska i fortsättningen jobba med saker för min egen skull. För jag kan inte ständigt försöka sträva efter att se ut som andra vill ha en. Jag är mig själv, varken mer eller mindre. Sedan kanske de är bra att väga mindre just för löpningen men då är de där jag ska finna min motivation också. Inte för någon annan än mig själv!

Hela mig eller inget. Punkt!